For my childhood home.

Skrivet sista kvällen.

För det du har varit.
För ormbunken.
För skogen.

För de döende träden som höjer sig över mig när jag går den mörka vägen fram. Himlen är mörkblå. Gräs och löv mörkgrönt. Ljust i ljuset, svart i skuggan. Jag går längs den gamla cykelvägen och väljer en plats att vända mig om och titta, och vägen bakom mig frågar om jag är redo att gå vidare. När jag svarar ja och vänder mig om kollapsar den in bakom mig, döende träd och solnedsgångsstigar och barndomskojor där vi letade efter de första blåsipporna varje vår. Det sväljer sig själv. Gatlyktor och måne och träd blir om intet. Och i dess plats, i samma ögonblick som det försvinner, stiger ur samma intet det gröna gräset tillbaka, vått av dagg i morgonen, i det stiger knoppar, babyblå och rosa, som försöker ta sig till solen – blomstrar till små blommor – unga som dagen vecklar de ut sig; vackra som allt tungt de inte behöver bära.

Och så överlämnar vi barndomen till någon annan.